Pers hörna vecka 20-21

Förra veckan bröt assisterande coach och tillika spelare Jimmy Lundan benet. Hur mycket kommer vi sakna honom på planen?

Ganska mycket faktiskt. Mycket tack vare hans lugn i spelet. Plus att han kan spela på många olika positioner. Hoppa in där det behövs och göra det som krävs med sin rutin. Men framför allt för att han är en jättegoo gubbe.

Årets första torsk kom nu i helgen mot Björketorp borta (2-1). Hur kunde vi förlora den matchen?

Ett tidigt mål som inte var bra. Men vi var för dåliga helt enkelt.

Faktum är att vi förra året förlorade samma möte i en näst identisk match. Som senast gjorde vi 1-0 mycket tidigt i matchen och sedan klappade genom. Vad är dina tankar kring matcherna? Hade vi, då som nu, tagit ut segern i förskott tror du?

Jag tror att det smyger sin in omedvetet i spelarna. Att vi lägger av några procent när vi får ett tidigt mål i matchen. Vi slutar springa och göra det extra. Blir för bekväma och tror det ska gå av bara farten.

Sen är det som mot Öxabäck, vi borde ha stängt matchen i första halvlek när vi hade vårt tryck och skapade chanserna. Även om vi inte var bra. Men det är lätt att säga från sidan. Ibland vill bara bollen inte in. Så är det.

Den gamla klyschan ”en match i taget” finns kvar av en anledning. Den är viktig att följa. Hur farligt är det att börja titta i tabellen?

Det är jättefarligt. Det är så jävla lätt att titta i tabellen. Klyschan lever. Match till match gäller. Alla lag kan slå varandra, så det gäller att vara helt påkopplad i varje match. Vi kan spela ut varenda lag om vi har 100 fokus. I denna serien och femman, det är jag övertygad om. Jag önskar att spelarna slutar lägga fokus på tabellen och bara fokuserar på här och nu.

Ett nederlag är inget. Det är i motvind som dragen lyfter.. Så länge draken är flygfärdig såklart. Men hur tar vi oss tillbaka till vinnarspåret?

Bara jobba på. Avslut. Försöka spela mer one-touch och mer kyla.

Läsarfrågan: Per, kan du berätta om dina duster med Glenn Strömberg när det begav sig?

Det är en lång historia. Får se om vi kan komma ihåg rätt. 

Jag hade en klasskamrat på gymnasiet, Marie. Jag åkte med henne på en fest i Vallda. Då var Glenn där. Vi snackade lite och så. Det var något som hände. Men kommer inte riktigt ihåg vad.

Jag är ju inte den som är den. Vill minnas att han var kaxig och sånt har jag svårt för.

Sen träffades vi på en fest till. Inga konstigheter. Sen kollade vi på RIK's damjuniorer. Inga konstigheter.
Men sen, något år efter, så var jag på Scandinavium och kollade på Status Que. Då var de tre IFK Glennarna där med. Strömberg, Holm och Schiller. De var lite längre ner. Strömberg fick se mig längst upp på läktaren. Han ville fightas av någon anledning. Stod och viftade med nävarna. Vi skulle gå, jag skulle till England tidigt dagen efter. Han var bra packad. Folk var på väg ner och han skulle knö sig upp. Då stack jag. Hade inte tid med det.

Han måste hakat upp sig något på mig. Kanske något jag sagt till honom.

Sen gick det typ tre år. Han var ju proffs i Italien.

Jag var på Chalmers sommarkår och där fick jag syn på Glenn i baren. Tänkte att nu fan ska jag gå fram och fråga va fan han skulle börja fightas med mig för. Så tog mod till mig. Säger han något dumt, klappar jag till honom ordentligt.
Men han var så jävla stor, så jag fegade ur. Jag gick och satte mig igen...

Veckans tre stjärnor:

*** Quvang för att han bad om ursäkt senast i halvlek. Även om han fått mycket skit mot sig. Det är en fin egenskap. Sen också för hans vinnarskalle, han pushar på ordentligt.

** Bosse för att han gjorde sitt jobb som vanligt, trots att han fick stå på fel sida. Han är faktiskt jävligt bra på linjen. Ärlig.

* Adde för att han fick så mycket skit, men tappar inte humöret. Små saker hela tiden, fasthållningar och så vidare. Men han låter de inte komma åt honom.

Om du fick välja ett ordspråk att avsluta denna hörna med, vilket hade det då varit?

Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.