1 - 1

Efter dryg åtta mils färd rakt in i skogen kom vi fram till Mårdaklev och Björkvallen. Idyllisk atmosfär och en inramning som, enligt David, kunde varit tagen från filmen Offside. Charmigt och ett fint sätt att spendera sin lördagsförmiddag.

Vi inleder matchen bra. Rullar bra och med tålamod. Erik hittar sin position som balansspelare direkt (och behåller den hela matchen genom) och vinner mittfältsslaget tillsammans med Hampus och August. I backlinjen känns det tryggt. Vi får komma rättvända med bollen på mittfältet ofta, men hittar inte riktigt ända fram med sista passningen. Vi skapar tryck och har bollen. Kindaholm kontrar och är inte helt ofarliga. Kimmy tvingas till två riktigt fina parader i första halvlek. Adde har ett skott i ribban och tar sig ofta runt på vänsterkanten. I slutet av första, i 44'e minuten får August loss bollen och killar in den bakom backlinjen till Thim som lyckas göra 0-1. 

I pausvilan beslutar vi oss för att trumma på. Stänga matchen. Fortsätta jobba och pressa. Rulla, ha tålamod och vara ödmjuka uppgiften.

Andra halvlek är riktigt fin. Vi vinner mitten totalt. Våra yttrar, främst Adde, får komma rättvänd mot deras backlinje med fart gång på gång. Vi spelar loss och skapar tryck. MEN, vi lyckas - av någon konstig anledning - inte göra mål och stänga matchen. Trots att det känns som att det bara är ett lag på planen, och att motståndaren i slutet får rött kort, och bollen rullar på mållinjen, lyckas vi inte. I andra halvlek skapar vi 12 riktigt(!!!) fina målchanser. Det är öppet mål gånger två, frilägen, stolpe ut, osv. osv...
I matchens sista anfall. Vi ska bara täcka bollen på offensiv planhalva. Tappar den. Backlinjen är ur fas. Lång boll bakom. Trassel och tillfälligheter. 1-1.
Riktigt surt. Efter matchen och på hela långa vägen hem känns det bara tomt och bittert. Hur i hela världen kan vi inte vinna denna matchen? Det är något av det sjukaste jag varit med om... Vi var ju så mycket bättre än våra motståndare...
Men med lite distans tvingar jag mig att se framåt och försöka vara konstruktiv. Det är min skyldighet som tränare... Efter slutsignalen pratade jag med Kindaholms tränare. Han var mäkta imponerad över hur vi spelade fotboll och hade svårt att förstå att vi kunde utvecklas så mycket sedan senast vi möttes för två-tre år sedan. Låt oss backa bandet ett år. Hemmapremiär, fest, derby och champagneförutsättningar - förlust med uddamålet och efteråt en känsla av - är vi inte bättre än såhär?!  En vecka senare åker vi till Hajom. Spelar bra men väger lite lätt. Bitter förlust med 3-1 och en känsla av otillräcklighet infann sig. En vecka därefter, hemmamatch mot Norrmalm. Nu stämmer spelet, vi kör över dem. 3-0 i paus. Sista kvarten klappar vi genom och släpper tre raka. 3-3 och tappad 3-0'ledning. Där och då visste vi att vi inte skulle få poppa någon champagne i slutet av säsongen...
Nu vinner vi i premiären med uddamålet. Vi tappar visserligen en 1-0ledning på sista sparken i andra omgången - men känslan är att det börjar klaffa för RAIS. Vi börjar hitta rätt i spelet - på alla fronter. Det hade varit tyngre om vi krigat till oss 1-1 och känt att motståndaren var bättre. Nu är det tvärt om och det känns skönt. Nu har vi tappat en ledning och inte lyckats stänga en match vi lätt borde.. Nu är det gjort - då behöver vi inte göra det igen. Tack för lärdomen Kindaholm. Nu går vi vidare och fortsätter mala på.

Nästa match: Hemma mot seriefavoriten, Svenljunga. Lördag den 6'e maj 13.00. 

En stund i rampljuset:

• Erik - Hittar rätt i den svåra balansrollen på mitten. Riktigt stark prestation.
• August - Krigar matchen genom. Ljumskproblemen som besvärat honom en längre tid känns som bortblåsta. Vinner de flesta duellerna och levererar med bollen.
• Adde - Ett ständigt hot framåt.
• Jonas - Stabil i sin ovana roll som Vb.
• Backlinjen i sin helhet - Inspelade, trygga och ryggraden i vårt lag.

/Christian Skytting