3 - 1

Under fredagkvällen tog vi emot serieledande Öxabäck på Bråtaredsvallen. Öxabäck som enbart hade tappat poäng i tre av 12 matcher och med en måldiff på 27 mål. Bortamatchen på Hagavallen i våras var en tillställning som vi tillslut förlorade med 1-3 efter att totalt spelat ut motståndaren. En match där vi kände oss berövade på det ena och det andra men främst hade svårt att inse att vi tillslut gjorde två mål mindre än motståndaren och fick åka hem med förbryllade hjärnor och svansen mellan benen. Jag minns att jag ställde mig frågan.. Ska tjongandet och den destruktiva fotbollen få segra? Uppenbarligen verkar det så ett par månader senare när nu Öxabäck gästar oss i returen som serieledare av div. 6 Kinna.

Vi har börjat lära oss spelet i division 6 Kinna. Det är egentligen inte så svårt att förstå. De flesta lag ligger bra i defensiven, slår långbollar mot en forward/mittfältare som siktar på skarv bakom vår backlinje och så går ett par gubbar 100 %. Drar ner på tempot och är vassa på fasta situationer. Ikväll var inget undantag...

Men något vi lärt oss iår är det faktum att, när vi inte lägger ner vårt hjärta i spelet - När vi är slöa och ödmjukheten lyser med sin frånvaro - då spelar det ingen roll vilket lag vi möter. Precis så startade vi denna match.. Vi står på hälarna, vi löper inte, vi är inte tillräckligt ödmjuka. Öxabäck skapar inget nämnvärt förutom två fasta situationer. Dessvärre sover vi ordentligt på dem. Den ena resulterar i 0-1. Ajdå. Serieledaren leder med 1-0 och vi är inte med i matchen. Detta var väckarklockan för oss. Sakta men säkert börjar vi kunna rulla bollen bättre. Vinner mark och hittar yta. Skapar chanser. Dock utan att sätta dit bollen. Vi går till halvtidsvila med 0-1 i baken. I paus beslutar vi oss för att tro på det. Vi är RAIS och vi förlorar inte längre matcher där vi vet att vi är bättre. Vi är RAIS som vet att när vi adderar hjärtat till prestationen kommer vi vinna. Hur svårt kan det vara?

I andra halvlek tar vi över mer och mer. Johan kommer loss i 56'e. Blir nedtacklad i straffområdet. Kapten Philip kliver fram, så som kaptener gör - de vi förlitar oss på i framför allt tuffa tider. Kimmy snapchattar i slowmotion. Ferhad filmar. Philip sätter den i krysset och CB börjar sin limerick.

Efter 1-1 tappar vi lite av momentet. Öxabäck får liv igen. Men vi släpper inte till någonting. Inget. Calle (och Kimmy med..) hatar de där matcherna. Dem där han inte har något att göra och helt plötsligt får göra något. Helt plötsligt. Skarv. Offside!? Nej. Skott. På Calle. Calle tackar gudarna men kanske framför allt åldern på att han inte hade mer vältränad mage. Nu landade bollen mjukare och han kunde limma den. Vi skapar. Johan kommer loss igen. Kommer före målvakten. Stöter bollen förbi denne och rivs ner. Domaren blåser hörna. Eh, va?! Johan finner sig snabbt. Han ser Pontus blick. Slår den perfekt. Pontus hänger länge. 2-1 i 76'e och Pontus ropar "Karma". 

Vi drar oss tillbaka. Bevakar. Öxabäck skapar inget. Vi kontrar i 89'e. Johan får bollen och frisätter Thim med ett touch. Thim gör inga misstag fri från halva. Bara ett tränat fotbollsöga förstår storheten i Johans framspelning. Bara stora fotbollsspelare förstår i stunden att det bara handlar om ett touch för att friställa sin kompis där... 3-1 och äntligen vinner fotbollen. Någon kanske mumlade ordet "Revanch". Jag ser det inte så. Vår energi ska inte komma från någon extern faktor. Det ska komma från oss själva. Och... som det gör det nu...

Ikväll delas ut hela fem stjärnor. Mest för att det inte gick att välja tre. Det ska inte hända igen:

* Fredrik vinner 100 % av duellerna (och det var många) mot sin motståndare som är lagets giftigaste. Stor insats och belönas rättvist med räven.

* Hampus är återigen en av våra absolut främsta. Han har lyst starkast av alla hittills i höst och ingen skulle protestera om han hade behållt räven.

* Johan har lekstuga i 2'a. Ligger bakom alla mål. Och tunnlar.

* Philip och Pontus gör båda mål. Men står framför allt för fläckfria insatser bakåt. Trygghet delux.

Detta är fjärde matchen i rad där vi visar att vi utvecklat och lärt. Vi håller på att skapa en vinnarkultur. Vi håller på att visa att det går att spela sig till segrar på eget skapande och inte andras misstag. Vi håller på att bygga något i kulturen som ska sitta i väggarna uppe på Bråtaredsvallen i många år framöver. RAIS16 börjar se ut som vinnare. Vinnare i längden. (Trots att vi är korta, som CB skulle sagt)

/Christian Skytting