3 - 3

Under onsdagskvällen hemma på Bråtaredsvallen spelades matchen mellan RAIS och Somali. En lika viktig match som alla andra då tre poäng stod på spel som vanligt. Somali kom upp till Bråtaredsvallen med enabart förluster och senast en avbruten match. Planen var den bästa vi spelat på iår. I matchgenomgången gick vi genom hur vi skulle få förflyttning på motståndaren innan vi satte upp bollen. Hur vi skapar yta för varandra. Vi pratade om att stå upp för varandra - psykiskt och fysiskt. Springa för varandra, prata med varandra och hjälpa varandra med hjälp av vårt kroppsspråk. Vi pratade om att våga rulla och att Somali förmodligen skulle vara kvicka och duktiga individuellt men kanske faljera i positionsspelet. Det skulle vi utnyttja.

Efter att domaren blåst igång matchen var allt som bortblåst. Efter 3 minuter står vi på hälarna och ser på när Somali springer förbi oss. Inspel, först på boll, 0-1. Efter baklängesmålet sjunker vi ihop i vårt kroppsspråk. Vi har inget bolltempo, svag rörelse och noll verbal kommunikation. Somali sjunker mycket lågt. Ändå slår vi många längre bollar. VI kommer på andrahand. Det ger Somali tid och vi kommer sent in på kropp. Trots detta lyckas vi skapa en handfull fina lägen. Pontus trycker (bokstavligen) in 1-1 på hörna. Vi går till halvtidsvila med 1-1.

Vi rycker upp oss direkt i andra. Spelar närmare våra motståndare med högre anspänning och bättre positionering. Snacket på planen ökar. Det resulterar i att Tobbe kan trycka dit 2-1. Sen dippar vi i energi. Istället för att göra 3-1 i 60'e minuten ställer Somali om och kontrar. Vi vinner tillbaka bollen men tappar den i farligt läge. Kvittering 2-2. Kalldusch. 5 minuter senare nästa kalldusch. 2-3. 

Oron och tankarna sprids på Bråtaredsvallen. Ska vi verkligen förlora denna matchen? Vilken katastrof. Vi ligger på. Trycker på. Skapar chanser. Stopptid. 3 hörnor direkt efter varandra. Matchens sista touch resulterar i ett nickmål och kvittering. 3-3 och delad pott.

Det är med stor besvikelse, frdustration och tomhet vi summerar matchen efteråt i omklädningsrummet. Faktum är att vi definieras av hur vi tacklar motgångar. Vi är ett orutinerat lag som behöver erfarenhet. Det bästa sättet att vinna erfarenhet är att gå på nitar och lära från dem. Nu har vi varit med om Premiärnerver och publiktryck (Hällingsjö) från långt över 300 åskådare, tappad 3-0ledning sista kvarten till 3-3 (Norrmalm) och underskattning där vi inte varit ödmjuka uppgiften. Den sista plumpen är återkommande och har nu spelat oss ett spratt tre gånger denna säsong nu (Hällingsjö, Öxabäck och nu Somali), likt ett spöke som kommer på besök med jämna mellanrum. Att inte vara ödmjuk uppgiften, där båda fötterna inte är på jorden och hjärtat inte är med till hundra procent, är den värsta formen av inställning. Nu är det gjort och kommer aldrig hända RAIS igen. Nu vet vi, med säkerhet, att vi inte är bättre än den inställning och energi vi satsar i matcherna.

Nu ska vi inte ta ifrån Somalis insats. Man gör en insats som inte tyder på att man tar sin första poäng i matchen mot oss. Spelskickligheten och kvickheten hos Somali är bra mycket bättre än hos motståndare vi mött iår. Märkligt att de inte tagit fler poäng. 

Börjesson delade ut räven Bosse till Tobbe (Räven Bosse är vandringspriset för matchens bäste spelare enligt den som fick räven föregående match). Ett bra val. Tobbe var bäst på plan i hans senaste match och är det även nu (anm. Sitter det i att han är nygift och det nya efternamnet?). På torsdag nästa vecka när vi möter Kinnarumma borta (16/6) delas räven Bosse ut av Tobbe - vem får den då?

/Christian Skytting